Halvvägs till Himmelen ......

Halvvägs igenom påsken konstaterar jag att det hitintills har varit den bästa påsken ever!! Jag var på salong Aniara hos goa Sanna och fick en make up konsultation.
Pixie  var här och spelade yatzy med oss och myste. Hon tyckte att henke gott kunde vara en påskkärring. Å jag måste ju säga att han blev riktigt grann i scarves eller
hur :-)    Vi både jagade och målade ägg, lite promenader hann vi oxå med i finvädret. som tur var hann vi gå innan hagelskuren kom med buller och brak.
På kvällen blev det 50 års fest i Visseltofta bygdegård. Vi var ett par vänner som hjälpts åt med lite tipspromenader och annat skoj. Mitt bidrag blev ett medley med låtar från  Annikas och min ungdom.
alla släktingar ( och jag o Henrik) hade lagt ihop till en weekendresa till Annika och Paul så mitt andra bidrag till festen blev att hålla i en auktion där jag sålde saker vi skramlat ihop. Allt från gamla snapsglas till fina hockeytröjor!! pengarna vi fick in gick till fickpengar till resan.

Paul kollar diskmaskinen   :-)

Kvällens höjdpunkt blev när bandet klev upp på scenen.
Dom heter Söder om Norr och är helt suveräna!!
Snacka om musikalitet!!! Kan varmt rekommendera dem till alla er
som funderar på att fixa någon fest med live musik.
Nu blir det nog till att vila upp sig resten av påsken.

Inte vettigt vad tiden rusar iväg!!

Lördag morgon, vakade kl 05:45 av att katten tyckte att vi sovit klart, problemet  är att jag inte kan somna om, det kan däremot katten. Denna helgen skall gå i lugnets tecken , en promenad vid sjön lite slappande i solstolen ( i wish) laga lite god mat och dricka ett glas vin till, somna i soffan 30 min senare... jo då life is good.

Nästa vecka är det påsk och 50 års kalas för min bästa vän. I  49 år har vi känt varandra. vi har vuxit upp ihop och våra familjer har vuxit samman. Hon är min syster även om det inte är blodsbundet. 

Vi har varit med om mycket genom livet. glädje och sorg. Vid ett tillfälle tröttnade vi på våra föräldrar och rymde hemifrån. 

Vi gick ända till Sjöaskog :-)  där hade hennes föräldrar en liten stuga som vi bestämt oss för att bosätta oss i. Som tur är fick vi skjuts hem igen av hennes släktingar som bodde bredvid. Vi följdes åt i skolan och på fritiden. Vi gick på Ungaörnar i Osby i många år där vi lärde oss sy , vi samlade frimärken och gjorde mosaikunderlägg . Vi hann nog trötta ut ett antal "lärare" genom vårt tjattrande och fnittrande. 

Vi kollade på barnprogram ihop, Mumintrollen, Televinken, Baltazar och Barbalander :-)

Vi dansade på Silverdalen i Älmhult från 13 års ålder, ( det vågar jag erkänna nu när mina egna ungar är vuxna). Vi letade upp någon snygg äldre kille som hjälpte oss in genom att låtsas att vi var med i deras gäng...  

Vi lyssnade på Gyllene tider och Vargtass i grottebacken, vi hängde vid " blatten" på lördagar (  detta var på den tiden när blatte inte var ett kränkande ord utan bara en synonym med någon som inte var född i Sverige, inga mer värderingar låg i detta ord på den tiden).

Jag var själv ganska mesig och rädd för det mesta på denna tiden, alkohol var jag otroligt rädd för då jag växt upp i ett hem där det söps ganska rejält. Men min vän var tuffare och jag fick alltid följa med henne och hennes vänner. 

Jag minns en kväll efter vi varit i grottebacken hur en ung berusad kille satt en hel natt utanför min väns hus och ylade hur mycket han gillade henne. Å vad jag önskade att någon skulle göra så för min skull...

Jag skaffade barn tidigt medan hon levde livet, men ändå fanns vi där för varandra. Så har det varit från första dagen och jag önskar att alla människor får känna en sådan vänskap någon gång i livet.  nu fyller hon 50 år och jag hoppas verkligen att vi har nästan lika många år framför oss. <3

Utveckling eller inveckling ??

Jag sitter och kollar igenom mina "gamla" sketcher som jag skrivit genom åren. Dom  håller kanske inte så hög nivå och dom är nog ganska lika varandra och emellanåt får jag känslan av att nu borde jag nog lägga av med detta och börja virka i stället..
Men då brukar det komma fram någon person och klappa mig på axeln och säga - jag såg er teater i helgen , å gud vad jag skrattade!!

Då tänker jag att vi alla kanske har en talang här i livet (som kanske inte alltid håller så hög nivå).
Som tex varje liten by med självaktning har ett visst antal personer som skulle kunna vara stöpta i samma form. I var by finns det någon pigg och glad "handlare" typ som Sjökvisten i Åsa-Nisse
 ( ja alltså ni under 40 vet kanske inte vem det var men skit i det).
Det finns alltid ett antal "A-lagare" som alla känner till, det brukar finnas någon person som alltid går på idrottsfester och skämmer ut sig för att inte tala om någon lärare i skolan som har har haft ett par generationer i samma familj.
Vi har ju oxå klassikern ,den stackars familjen som fortfarande kallas för Stockholmarna trots att det var deras farfar som flyttade hit från Uppsala  på 40 talet.

Jag kanske är den där pusselbiten som fyller upp pusslet och gör det lite trevligare då och då, den som aldrig kommer att bli en "riktig" erkänd författare eller skådespelare men som ändå hankar sig fram ganska hyfsat ändå.

Jag tror att Agatha Christie hade en poäng i sina deckare då Mrs Marple alltid utgick från att det finns ett mindre antal personligheter och att många påminner om varandra och ofta handlar ganska lika. Vi är kanske inte så unika som vi tror.

Men mina sketcher är lite likadana, man kanske känner igen sig i sketchen om utlandssemestern, eller i apotekssketchen där Peter skulle ha salva mot analklåda och inte ville att apotekaren skulle prata så högt om hans problem ( vilket han givetvis gjorde).
Men måste allt vara nytt och fräscht alltid? är det inte gott ibland med dom gamla mjukisbyxorna eller den där gamla schlagerlåten man lyssnade till på 80 talet?
Kan man skriva sketcher år efter år med bara lite förändring? Ja inte vet jag , men jag gör ett försök och är det någon som inte vill se på det så är det helt ok för mig.
Jag har skrivit sångtexter, dikter , verser, rim, sagor och  sketcher i hela mitt liv.

Jag skriver trots att jag inte kan stava, jag skriver även om ingen vill läsa, jag skriver oavsett vad folk tycker, jag skriver !! alltså lever jag.

Snart kommer våren.... hoppas jag

När jag föddes för ca 120 år sedan, så sa alla Gudar i hela världen ( jo det finns jättemånga Gudar!! bara dom trångsynta tror på en Gud) Hejalös blir ditt namn lilla flicka. Å så har jag varit sedan dess. Allt går i 110 knyck. Sista veckorna har dock ett diskbråck satt stopp för "hejalösheten" , jag har dock lyssnat på alla involverade sjukvårdskunniga personer och hållit mig lugn dessa veckor och vips så blev det ett bra resultat!!! i torsdagskväll tog jag min sista tramadol (trodde jag). Fredagen gick ganska hyfsat men på natten började jag få ont i gen. Inte så mycket som innan men mer än i torsdags. Så nu blir det till att fortsätta ett tag till med tabletterna. På det positiva planet har jag inte alls så ont när jag går på plan mark längre. Så jag är nog snart "fit for fight" igen.

Denna veckan har jag haft förmånen att ha mitt bonusbarnbarn här lite, jag frågade om hon ville hjälpa mig att dammsuga lite om jag dammtorkade å det gjorde hon gärna. hon både dammsugade och dammtorkade med stor iver, när hon var klar  sa hon - jag brukar få pengar av Frida när jag hjälper till att städa.....

Eftersom jag inte hade några pengar hemma så fick jag bli skyldig henne  :-) några timmar senare åkte vi med Henke in till stan och var inne på stadium outlet, där fick hon syn på ett par rosa gympaskor. Då kom vi på att vi kunde göra en deal, hon fick skor och jag slapp betala städningen :-)
När jag berättade det för Frida skrattade hon och sa - hon brukar nöja sig med några kronor eller en guldpeng!!!  Den tösen kommer att gå långt!!

Viktmässigt har det stått stilla i ca 3 veckor, känns sådär... vill ju gå ner ca 2 kg till så att jag kan åka in till bröstcentrum och väga mig och bli uppsatt på operationslistan. Men även här har jag lyssnat på dom kunniga som säger att jag inte skall pusha nått utan låta det ta den tid som behövs. Kanske kan jag så småningom ( när ryggen är stabilare) börja med mina långpromenader och ev cykla lite.

Vårkänningar och kärringgnäll..

Sakta börjar även jag känna våren komma. Det är inte många minuter i veckan men man får ju hålla fast vid det lilla.
Jag får dra ner på mina promenader då ett diskbråck ställer till det lite för mig. Första reaktionen var irritation och svordomar men jag försöker vända till att det kunde varit värre. Det blir läkarbesök ( efter sjukgymnastens  order) i veckan.
Jag har nog blivit lite "skadad" i huvudet efter allt som hänt och tror att det är någon metastas som drabbat mig. Men efter undersökning av 2 duktiga personer så inser jag att det "bara" är ett eller två diskbråck.
Det löser väl sig så småningom. 
Annars rullar det på i lagom far,   försöker skriva ner lite revy idéer .  Hoppas ju att vi ska ha revy till nyår.  Just nu är det ganska lugnt på den fronten,  har lovat mig själv att ta det lugnt efter vår hektiska höst. Det blir lite små promenader med djuren  och lite god mat emellanåt 

Vi har fått ytterligare ett nytt trevligt danskt fik i Broby där man kan köpa härliga "smörrebröd" . Trevligt med valmöjligheter i lilla Broby.

Katt trubbel...

Plötsligt en dag kom vårfåglarna och solen till Immeln, visserligen varade det bara en dag men det laddade mina batterier i ett par dagar.
Som tur är så har man pigga glada människor runt om sig i vardagen, detta gör livet lite lättare.
Som många vet kämpar jag på med viktnedgången, det är segt nu....
Men inga kakor, sötsaker eller chips sedan 5 januari har gett liite resultat.  Vissa dagar skulle jag kunna ge min högra hand , ja eller i alla fall lillfingret, för ett 200 grams choklad.
Här hemma håller vi på att "bo in oss" ännu, tavlor skall upp, kuddar skall paras ihop och blommor skall fixas. <nu är jag ju inte så värst bra på något av detta men jag gillar att pyssla med det. Gröna fingrar fick jag inte i livet men vad gör väl det, det är ju ändå så att storleken inte har någon betydelse!

Igår var vi hemma hos några vänner i Broby och åt god mat och hade trevligt, vi skrattade åt oss själva när vi kom på att samtalsämnena har ändrats under dessa ca 17 år som vi umgåtts. Förr pratade vi barn, jobb och olika party vid varit på .Nu mer är det mycket djur, barnbarn och krämpor som är de  stora samtalsämnena :-)
Inte fasen trodde man då att det skulle komma en tid när klimakteriebesvär skulle vara så intressant att prata om.
Det är liksom ändå en bekräftelse på att man levt många år ihop och känner sig trygg i sällskapet. Det är enligt mig ett härligt sätt att fira alla hjärtans dag på!
När vi kom hem på natten slocknade Henke i soffan och jag i sängen, efter ca 3 timmar började katten terrorisera mig.. jo det finns inget annat ord för det. Dom som säger att katter är vilddjur som enbart lever på sina instinkter har aldrig träffat min Sigge.
Han har fått för sig att han bor på ett första klass hotell där man kan beställa "finmat" vilken tid som helst på dygnet. Han börjar med några diskreta jamningar som sedan övergår till förtvivlande skrik!! när jag sedan inte stiger upp går han bort till sängen och sticker försiktigt klorna i en fot eller arm som råkar sticka ut från täcket. Ofta vill han också gå ut vid denna tiden och eftersom altandörren är ca 1m från min säng så stiger jag upp och öppnar den med förhoppning om att han skall gå ut. Men ICKE !!  4 ggr steg jag upp mellan 4 och 7 för att släppa ut honom. Ingen gång har jag någonsin stigit upp för att ge honom mat ( han har alltid torrfoder i skålen). Ändå envisas han med att försöka ändra på mitt beteende .
Jag tänker att om han haft en egen blogg skulle där stått - min matte är seg som en zombie på natten , hon tänker bara på sig själv och tror att det är ett hotell hon bor på, när jag håller på att svälta ihjäl och vill äta och gosa så bara sover hon.....
Nåja till sist hörde jag honom skrapa på altandörren och äntligen fick jag släppa ut honom, men då hade jag ju redan vaknat så pass att jag inte kunde somna om igen!!!
Då gick jag ut i tvrummet och väckte Henke! för om jag inte får sova så skall min själ inte han heller göra det ;-).

Kom inte å säg att det är ljusare ute.....

Som jag sagt innan så lever jag bara till 75% denna årstiden, det är inte så att jag är deprimerad men jag gillar inte kyla och mörker!  Jag är sketatrött på kvällarna och vill helst bara ligga på soffan utan några krav, ja visst rör jag på mig och visst är jag ute ( jag har ju hund) men inte blir jag piggare. Jag tänkte tillbaka på mitt liv och insåg att så har det nog alltid varit.
Alla försöker pigga upp mig med att säga - men det har blivit mycket ljusare om kvällarna!! eller - Men nu är det snart vår!!  försök inte lura mig JAG känner INTE det så!!!
Jag lever upp när solen återvänder. Då kommer jag att vara pigg både tidiga morgnar och sena kvällar!! inser att jag nog borde vara en björn som gick i ide hela vintern.

Nåja, jag försöker i alla fall att hitta på lite roliga saker även på vinterhalvåret. Ett par helger i rad har jag gått på krogen och umgåtts med trevliga pigga människor. Soffan har fått mysa utan mig dom kvällarna ;-)

Jag har varvat ner en del efter flytten och känner mig hemma här, efter min cancer är jag dock lite förändrad. Jag oroar mig mer än innan, jag har ett fruktansvärt dåligt minne och en sån enkel sak som att läsa böcker är nu mer omöjligt, jag kan inte koncentrera mig. Med facit i hand så blev flytten för stressig, jag minns inte ens saker jag gjort eller inte gjort.
Jag borde insett att vi hade behövt minst en månad till på oss med att färdigställa huset samt flytta och städa. Henke jobbade dygnet runt i många veckor med att få huset inflyttningsklart och jag jobbade heltid, packade ner alla lådor själv, skötte hushållet, körde flyttlass och sov uruselt. Det blev en kostsam historia med en veckas vistelse på hjärtkliniken.

Nåja nu är det över och man måste gå vidare. Jag kryper ner i min säng och drar täcket över huvudet.