När orden bara försvinner ...

Det är något befriande i att ligga på en luftmadrass i en vanlig sketen trädgårdspool och låta solen smeka kropp och själ.

I dag har jag bara njutit av att vara ledig, jag struttar runt i min trädgård och lyssnar på fontänens porlande ljud medans jag dricker ett glas rårörd jordgubbssaft och försöker slå bort tankarna på alla måsten. Jag har blivit ganska bra på det sista tiden. Jag håller på att lära mig att tygla mina impulser så att dom skall gagna mig i stället för att dra iväg och bli till problem.
Det är inte lätt, det har ju tagit många år att bli sån här.

Jag satte mig i min "nya " skrivarlya på min altan och försökte få ihop några rader till en sketch jag hade sällskap av Pirat och grannkatten Blixten som sov sött  i kattkorgen på vår altan.

Men det var liksom stopp i skallen! trots att jag hela dagen tagit det lugnt och vilat, har jag vilat för mycket? har min förmåga avstannat eller hujedamig  försvunnit! Nä jag är inte dummare nu än innan så jag vet att allt har sin tid den som väntar på något gott..... det blev en liten dikt i stället. Håll till godo...

Jag har tappat mina ord, jag hittar dem inte. Jag letar i alla skrymsel och vrår men dom är bara borta. Dom försvann när allt var som svårast och nu när allt är bra igen hittar dom inte tillbaka. 
Mitt minne är som en hård sten som inte släpper ifrån sig något utan strid.
Jag minns bara känslor, stora som små, ljusa som mörka. Dom hittar mig när jag behöver dom. 
Jag kan överväldigas av känslorna ibland, då kommer tårarna utan att jag egentligen vet varför. 
Jag har tvingat ut känslorna i porerna, där sitter dom och vibrerar ,redo att reagera i lägen som jag inte kan kontrollera. 
Jag har tappat mina ord, men jag tappade aldrig känslan...