Dagen D

Dagen D är här för många av oss. Vi har skrattat och gråtit om vartannat under planeringen av ALS-dagen. Vi har peppat varandra när svackorna och jantelagen hunnit ifatt. Nya vänskapsband har bundits och hjärtat har ibland svämmat över av stolthet över alla medmänniskor som på olika sätt stöttat oss i detta. Igår kväll fick Anna ett samtal från en äldre dam i Tyringe. Hon berättade att hon läst om vår ALS dag och hon ville bidra till fonden genom att skänka en motionscykel till vår auktion. 
Jag skall erkänna att jag var inte jättepigg på att köra ända dit kl 21:30 kvällen innan vår ALS-dag. Men Anna övertalade mig och vi lånade en släp och körde iväg.
Väl framme möttes vi av en äldre dam i morgonrock som bad oss komma in och hälsa på hennes ALS sjuka man som låg i sovrummet oförmögen att själv ta sig någonstans.
Där stod vi , 2 hyfsat friska människor och tittade på en man i 80 års ålden som led av denna hemska sjukdom. Mannen tog våra händer och man kunde skymta en tår i hans ögon när vi sa - nu tar vi över och kämpar.
Den blicken i dom fina gamla ögonen kommer vi aldrig att glömma.
FUCK ALS

Auktion till förmån för ALS 23 april

Kvinnan gick omkring i huset och tänkte på våren som var i antågande. Det hade varit en jobbig vinter, men sakta började det ljusna. Närmaste tiden var det ALS dagen 23 April som var prio ett på fritiden. Tänk vad många underbara människor man möter om man bara stäcker ut handen sa kvinnan till katten som låg i hennes knä. Katten fortsatte att tvätta sin lejongula päls helt ointresserad av kvinnans påstående. Kanske var det så att katten lärt sig stänga öronen när kvinnan var i närheten eller tyckte den att påståendet var så självklart att det inte krävdes något svar.
Kvinnan hade planerat att ordna en tillställning samt en auktion där man skulle skänka all vinst till ALS fonden FFAC ( Fight for a cure) . Men ganska snart märkte hon att det blev ett stort arbete om hon skulle hålla i allt ensam, hon frågade runt bland sina vänner och hon frågade även folk hon bara kände lite grand och vips så satt en hel styrelse i hennes kök och planerade för en heldag för att dra ihop pengar till ALS fonden.
När hon frågade Andreas och Anna så sa dom inte - vi får tänka på det, nej dom sa -JA vi gör en Gala!!! det har vi aldrig haft i vår kommun innan.
Kvinnans arbetskamrat ville också hjälpa till så hon erbjöd sig att hålla i ett gympa pass utomhus där alla pengar går till FFAC.
Alla inblandade hjälptes åt att jaga lottpriser samt saker att sälja på auktionen, rätt som det var hade man fått in toastolar, hörnbadkar, cyklar, presentkort på däck , presentkort på kök (25000 kr), presentkort på Stoby måleri på 25000 kr, en värsting tandborste, smycken, hårvårdsprodukter, väskor, matkassar, en heldag hos en Tatuerare och mycket mycket mer!!
Ja tänkte kvinnan hoppas det kommer många köpare till auktionen så vi får in riktigt mycket pengar.  Visst är det så att tillsammans är vi starka.

Våga vara dig själv...

När minnena kommer i fatt är det vissa saker som verkar helt ofattbara idag som tex varför i hela friden man var " tvungen" att gå i söndagsskola? jo för så var det på denna tiden, själv fick jag trava dit och lyssna på Guds ord samtidigt som man tillverkade någon sorts tomte av flörtkulor...  med facit i hand tror jag att det låg i tiden att barnen skulle fostras på ett visst sätt för att sedan växa upp till något helt annat. Jag menar att mina föräldrar inte var särskilt intresserade av Gudsord så man kan ju undra om dom trodde att det skulle gagna dem om jag gick i söndagsskolan.. i så fall blev dom väldigt besvikna.

Jag minns hur allt började en gång. Jag skulle börja skolan! på denna tiden när detta begav sig var jag inte så positiv till denna stora händelse. Mina vänner såg fram emot skolan men själv var jag en riktig mammagris som helst sprang omkring barfota och lekte krig i skogarna kring klockarskogsskolan.
Nåja mamma visste nog hur man skulle få mig positiv, jag skulle få en gympapåse, en  gymnastikdräkt ( jo för det hade man på denna tiden) och ett par sockiplast.. glädjen stod högt i tak när dessa saker väl var inhandlade och jag längtade till min första gymnastiklektion.
Där stod jag i min nya marinblå gymnastikdräkt och i mina nya vita sockiplast, i ca 5 minuter fick jag vara glad sedan  började lektionerna,,,, ja på denna tiden lekte vi lekar på gympan, hunden och benet var en vanlig lek . En tillsynes lugn lek där alla kan vara med. Men min motorik var dåligt utvecklad och eftersom jag var ganska rultig som barn hade jag inte något att komma med då det gällde smidighet heller.

Under alla år i skolan hatade jag gympan, och inte en enda gång mötte jag någon enda vuxen som försökte vända på detta, nej för på denna tiden satsade man alltid på dem som redan var duktiga i något ämne eller om man i alla fall hade några rika föräldrar som läraren ville imponera på.
Kanske har detta förföljt mig i alla år, kanske har min olust inte bara berott på att jag är lat . Känslan av att alltid komma sist och att alltid vara sämst finns fortfarande där. Att inte räcka till, att inte synas eller bli bekräftad. Ja när jag ser tillbaka på mitt liv så förstår jag mer och mer varför jag är den jag är. På scenen blir jag uppskattad och bekräftad. Vem hade jag varit om jag inte hittat teatern? hade jag suttit på min åldershöst och ångrat allt jag inte vågat prova?  Vem vet.

Nu mer är jag inte rädd för auktoriteter , jag försöker säga det jag tycker och lyssna på vad andra har att säga.
Jag tror däremot att min barndom har taggat mig till ett jävlaranamma som blir "värre" ju äldre jag blir, lite antiöstrogen på det och jag går igång som en folkilsken pitbull . Jag kan väl inte påstå att jag alltid är så smidig men jag är ju i alla fall jag med alla för och nackdelar :-)
Så till alla er därute som känner att ni inte riktigt passar in, det finns en plats för er också!!! jag lovar!! våga bara prova på olika saker och våga misslyckas så skall ni se att ni hittar er egen väg.

När sorgen knackar på...

Denna veckan har varit en av dom mest krävande i mitt liv, jag har pendlat mellan glädje och sorg på ett overkligt sätt. Det känns som man är mitt i en mardröm där livet leker katt och råtta med en.
I början av veckan var allt bra, vi skulle spela sista föreställningarna torsd, fred och lördag,
Jag hade ett mycket trevligt och givande möte i mitten av veckan och livet kändes ganska gott.
40 min innan föreställningen i torsdags fick jag ett telefonsamtal från min dotter om att en av hennes bästa vänner hade gått bort 29 år ung i den hemska sjukdomen ALS,  Vad säger man i en sån stund? trots att det finns så många ord i världen finns det inget man kan säga i dessa stunder!
Jag bet ihop så käkarna värkte och spelade hela revyn utan att visa hur jag mådde, efteråt bröt jag ihop och grät hela natten.
Dagen efter var det begravning för en släkting till Henke, där satt jag i kyrkan  och bet ihop och tänkte på hur orättvist livet är.
Det enda jag tänkte på var hur farao kan prästen stå och prata om en god Gud?
På kvällen var det dags för en föreställning till och igår den sista. The Show must go on. ger vi upp och slutar leva så har ju döden vunnit på något märkligt sätt. Det är nu vi måste koppla på vårt jävlaranamma , det är nu vi måste kämpa för andra sjuka. Jag skall i alla fall göra vad jag kan...


En morgon kom en liten fågel och hämtade din själ. Den hade bestämt att du inte skulle lida mer.
Den viskade i ditt öra att nu var det dags att följa med på nya äventyr.
Den lovade att du skulle få vara med oss alla livet ut fast på ett annorlunda sätt
- Du kommer att bo i allas hjärta och där kommer du att finnas kvar för evigt sa fågeln.
- Men min familj och mina vänner kommer ju att gråta.
- Ja så kommer det att bli, men tårarna rensar deras sinnen så att dom kan minnas dig som den underbara person du är, följ nu med sa fågeln för nu skall du få träffa några som längtat efter dig.

Jag har letat och letat men hon är helt väck!
Ja hon som gillade att baka och laga mat här hemma, hon som älskade att ha småbarn runt om sig 24 timmar om dygnet, hon som lovade sig själv att hon aldrig skulle sluta färga håret eller sluta sminka sig. Hon som alltid kämpade för det hon tyckte var viktigt.
Istället har Daisy flyttat in , ja ni vet hon den slarviga systern till Hyacint i serien Skenet bedrar (Keeping Up Appearances ).


Inte fasen verkar hon vilja flytta ut heller, Hon känner sig hemma i den rosa flanellpyjamasen  och hon älskar att ligga i sängen och äta choklad.
Inte bryr jag mig om i fall hon kommer och hälsar på ibland men att flytta in bara så där är ju ganska fräckt!!!
Nåja denna våren får jag väl försöka få henne att flytta, det börjar nämligen bli lite trångbott här i stugan. Jo för det har flyttat in en tunnhårig liten knubbig karl som mest ligger på soffan  och kollar på sport hela kvällarna. Han är i och för sig ganska harmlös som mest kan han klaga över att för många lampor är tända eller att tvättmaskinen går helt i onödan... visst blir det konflikter ibland men så här långt har det dock gått bra att dela hus med alla dessa personer.

Har ni funderat på alla relationer som man måste ta sig igenom under en livstid, svärföräldrar, ex svärföräldrar, arbetskollegor, mfl.
Det är inte alltid lätt, man blir ledsen, arg, irriterad , sårad och framför allt trött. Man tappar orken när relationer spricker och folk visar sidor av sig själv som man aldrig tidigare sett.

Plötsligt en morgon kändes det som om man blivit fruktansvärt konflikttrött. Man vill bara att allt skall rulla på. Varje morgon vaknar man med en önskan om att allt skall fungera utan konflikter. Att alla skall acceptera varandras olikheter , att vi skall ta vara på dagen. Visst låter det som en klyscha men på senaste tiden har döden krupit allt närmare.
Våldet och hatet har ökat och vi står handfallna mitt i smeten. Jo men såna djupa tankar finns även i mitt förvirrade huvud.

2016 ,,,,,

En nyårsdag ger en många tankar, det är kanske tom så att det är den dagen på året då jag tänker som mest.. Ja nu säger det ju så klart inte så mycket men jag brukar fundera på livet denna dagen. I år tänker jag tillbaka på vännerna som finns runt om mig, jag tänker tillbaka på resorna som blev av i år. Skratten, glädjen och alla möte med nya människor.  Glädjen i att leva här och nu.
Året toppades av en lyckad Nyårsfest med några av vännerna. Det blev en kväll full med lekar, tävlingar, god mat och mycket dricka... för vissa kanske lite för mycket dricka. Mina barn hade bestämt sig för att ge mig mitt livs "roast" på scenen. Jag tyckte dock den var väldigt snäll, kanske var det som Frida sa - mamma skall ju vara barn och hundvakt så det är bäst att inte va för elak :-)
Men alla verkade i alla fall tycka att det var en lyckad kväll trots allt. Jag måste ge en extra eloge till Malin som inte bara hjälpte till med att dekorera lokalen utan dessutom skötte hon den mesta markservicen hela kvällen <3 , ja Sjöbbe hjälpte också till mycket och givetvis Henke som såg till att drickan fylldes på hela tiden.

Men nu är 2015 över och vi går in i 2016 med stora förhoppningar om att det skall bli det bästa året ever. I min kalender står det revy på nästan varje sida ända in i februari. Någon gång i vår skall jag dessutom opereras igen , bytta ut expanderinlägget mot ett vanligt inlägg. Ett spännande samarbete med Andreas M står också på agendan och på mitt arbete skall vi börja planera för en ny förbättrad dagligverksamhet. Spännande skulle jag vilja kalla början på 2016!!