När minnena kommer i fatt är det vissa saker som verkar helt ofattbara idag som tex varför i hela friden man var " tvungen" att gå i söndagsskola? jo för så var det på denna tiden, själv fick jag trava dit och lyssna på Guds ord samtidigt som man tillverkade någon sorts tomte av flörtkulor... med facit i hand tror jag att det låg i tiden att barnen skulle fostras på ett visst sätt för att sedan växa upp till något helt annat. Jag menar att mina föräldrar inte var särskilt intresserade av Gudsord så man kan ju undra om dom trodde att det skulle gagna dem om jag gick i söndagsskolan.. i så fall blev dom väldigt besvikna.
Jag minns hur allt började en gång. Jag skulle börja skolan! på denna tiden när detta begav sig var jag inte så positiv till denna stora händelse. Mina vänner såg fram emot skolan men själv var jag en riktig mammagris som helst sprang omkring barfota och lekte krig i skogarna kring klockarskogsskolan.
Nåja mamma visste nog hur man skulle få mig positiv, jag skulle få en gympapåse, en gymnastikdräkt ( jo för det hade man på denna tiden) och ett par sockiplast.. glädjen stod högt i tak när dessa saker väl var inhandlade och jag längtade till min första gymnastiklektion.
Där stod jag i min nya marinblå gymnastikdräkt och i mina nya vita sockiplast, i ca 5 minuter fick jag vara glad sedan började lektionerna,,,, ja på denna tiden lekte vi lekar på gympan, hunden och benet var en vanlig lek . En tillsynes lugn lek där alla kan vara med. Men min motorik var dåligt utvecklad och eftersom jag var ganska rultig som barn hade jag inte något att komma med då det gällde smidighet heller.
Under alla år i skolan hatade jag gympan, och inte en enda gång mötte jag någon enda vuxen som försökte vända på detta, nej för på denna tiden satsade man alltid på dem som redan var duktiga i något ämne eller om man i alla fall hade några rika föräldrar som läraren ville imponera på.
Kanske har detta förföljt mig i alla år, kanske har min olust inte bara berott på att jag är lat . Känslan av att alltid komma sist och att alltid vara sämst finns fortfarande där. Att inte räcka till, att inte synas eller bli bekräftad. Ja när jag ser tillbaka på mitt liv så förstår jag mer och mer varför jag är den jag är. På scenen blir jag uppskattad och bekräftad. Vem hade jag varit om jag inte hittat teatern? hade jag suttit på min åldershöst och ångrat allt jag inte vågat prova? Vem vet.
Nu mer är jag inte rädd för auktoriteter , jag försöker säga det jag tycker och lyssna på vad andra har att säga.
Jag tror däremot att min barndom har taggat mig till ett jävlaranamma som blir "värre" ju äldre jag blir, lite antiöstrogen på det och jag går igång som en folkilsken pitbull . Jag kan väl inte påstå att jag alltid är så smidig men jag är ju i alla fall jag med alla för och nackdelar :-)
Så till alla er därute som känner att ni inte riktigt passar in, det finns en plats för er också!!! jag lovar!! våga bara prova på olika saker och våga misslyckas så skall ni se att ni hittar er egen väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar