Vårkänningar och kärringgnäll..

Sakta börjar även jag känna våren komma. Det är inte många minuter i veckan men man får ju hålla fast vid det lilla.
Jag får dra ner på mina promenader då ett diskbråck ställer till det lite för mig. Första reaktionen var irritation och svordomar men jag försöker vända till att det kunde varit värre. Det blir läkarbesök ( efter sjukgymnastens  order) i veckan.
Jag har nog blivit lite "skadad" i huvudet efter allt som hänt och tror att det är någon metastas som drabbat mig. Men efter undersökning av 2 duktiga personer så inser jag att det "bara" är ett eller två diskbråck.
Det löser väl sig så småningom. 
Annars rullar det på i lagom far,   försöker skriva ner lite revy idéer .  Hoppas ju att vi ska ha revy till nyår.  Just nu är det ganska lugnt på den fronten,  har lovat mig själv att ta det lugnt efter vår hektiska höst. Det blir lite små promenader med djuren  och lite god mat emellanåt 

Vi har fått ytterligare ett nytt trevligt danskt fik i Broby där man kan köpa härliga "smörrebröd" . Trevligt med valmöjligheter i lilla Broby.

Katt trubbel...

Plötsligt en dag kom vårfåglarna och solen till Immeln, visserligen varade det bara en dag men det laddade mina batterier i ett par dagar.
Som tur är så har man pigga glada människor runt om sig i vardagen, detta gör livet lite lättare.
Som många vet kämpar jag på med viktnedgången, det är segt nu....
Men inga kakor, sötsaker eller chips sedan 5 januari har gett liite resultat.  Vissa dagar skulle jag kunna ge min högra hand , ja eller i alla fall lillfingret, för ett 200 grams choklad.
Här hemma håller vi på att "bo in oss" ännu, tavlor skall upp, kuddar skall paras ihop och blommor skall fixas. <nu är jag ju inte så värst bra på något av detta men jag gillar att pyssla med det. Gröna fingrar fick jag inte i livet men vad gör väl det, det är ju ändå så att storleken inte har någon betydelse!

Igår var vi hemma hos några vänner i Broby och åt god mat och hade trevligt, vi skrattade åt oss själva när vi kom på att samtalsämnena har ändrats under dessa ca 17 år som vi umgåtts. Förr pratade vi barn, jobb och olika party vid varit på .Nu mer är det mycket djur, barnbarn och krämpor som är de  stora samtalsämnena :-)
Inte fasen trodde man då att det skulle komma en tid när klimakteriebesvär skulle vara så intressant att prata om.
Det är liksom ändå en bekräftelse på att man levt många år ihop och känner sig trygg i sällskapet. Det är enligt mig ett härligt sätt att fira alla hjärtans dag på!
När vi kom hem på natten slocknade Henke i soffan och jag i sängen, efter ca 3 timmar började katten terrorisera mig.. jo det finns inget annat ord för det. Dom som säger att katter är vilddjur som enbart lever på sina instinkter har aldrig träffat min Sigge.
Han har fått för sig att han bor på ett första klass hotell där man kan beställa "finmat" vilken tid som helst på dygnet. Han börjar med några diskreta jamningar som sedan övergår till förtvivlande skrik!! när jag sedan inte stiger upp går han bort till sängen och sticker försiktigt klorna i en fot eller arm som råkar sticka ut från täcket. Ofta vill han också gå ut vid denna tiden och eftersom altandörren är ca 1m från min säng så stiger jag upp och öppnar den med förhoppning om att han skall gå ut. Men ICKE !!  4 ggr steg jag upp mellan 4 och 7 för att släppa ut honom. Ingen gång har jag någonsin stigit upp för att ge honom mat ( han har alltid torrfoder i skålen). Ändå envisas han med att försöka ändra på mitt beteende .
Jag tänker att om han haft en egen blogg skulle där stått - min matte är seg som en zombie på natten , hon tänker bara på sig själv och tror att det är ett hotell hon bor på, när jag håller på att svälta ihjäl och vill äta och gosa så bara sover hon.....
Nåja till sist hörde jag honom skrapa på altandörren och äntligen fick jag släppa ut honom, men då hade jag ju redan vaknat så pass att jag inte kunde somna om igen!!!
Då gick jag ut i tvrummet och väckte Henke! för om jag inte får sova så skall min själ inte han heller göra det ;-).

Kom inte å säg att det är ljusare ute.....

Som jag sagt innan så lever jag bara till 75% denna årstiden, det är inte så att jag är deprimerad men jag gillar inte kyla och mörker!  Jag är sketatrött på kvällarna och vill helst bara ligga på soffan utan några krav, ja visst rör jag på mig och visst är jag ute ( jag har ju hund) men inte blir jag piggare. Jag tänkte tillbaka på mitt liv och insåg att så har det nog alltid varit.
Alla försöker pigga upp mig med att säga - men det har blivit mycket ljusare om kvällarna!! eller - Men nu är det snart vår!!  försök inte lura mig JAG känner INTE det så!!!
Jag lever upp när solen återvänder. Då kommer jag att vara pigg både tidiga morgnar och sena kvällar!! inser att jag nog borde vara en björn som gick i ide hela vintern.

Nåja, jag försöker i alla fall att hitta på lite roliga saker även på vinterhalvåret. Ett par helger i rad har jag gått på krogen och umgåtts med trevliga pigga människor. Soffan har fått mysa utan mig dom kvällarna ;-)

Jag har varvat ner en del efter flytten och känner mig hemma här, efter min cancer är jag dock lite förändrad. Jag oroar mig mer än innan, jag har ett fruktansvärt dåligt minne och en sån enkel sak som att läsa böcker är nu mer omöjligt, jag kan inte koncentrera mig. Med facit i hand så blev flytten för stressig, jag minns inte ens saker jag gjort eller inte gjort.
Jag borde insett att vi hade behövt minst en månad till på oss med att färdigställa huset samt flytta och städa. Henke jobbade dygnet runt i många veckor med att få huset inflyttningsklart och jag jobbade heltid, packade ner alla lådor själv, skötte hushållet, körde flyttlass och sov uruselt. Det blev en kostsam historia med en veckas vistelse på hjärtkliniken.

Nåja nu är det över och man måste gå vidare. Jag kryper ner i min säng och drar täcket över huvudet.