Se framåt om du orkar...

Så gråa och trista tornar novemberdagarna upp sig, glömda är dom soliga dagarna i maj då vi njöt av fågelsång i gryningen och  ljusa förväntansfulla kvällar som andades hopp och värme.
Nu leker livet en dödsdans med oss nordbor och vi drar oss sakta in i våra hus för att krypa in i våra varma fleecefiltar som vi köpt på Ikea för ett pris som får Ingvar Kamprad att rodna.
Mitt i tristessen och mörkret finns dock en längtan efter att få tända första adventsljuset för att sedan få längta efter denna ljusa högtid vi kallar jul.
Vi vaknar plötsligt till liv och börjar frenetiskt att leta efter den perfekta julklappen, styrda av massmediernas gäckande reklamer ger vi oss ut på hala vägar med våra slitna dubbdäck. Våra samvete är tyngda av alla måsten som man inte hann göra under året trots att man vid nyåret lovade dyrt och heligt att allt skulle bli bättre.
Framför oss ligger oxå den ljusa våren och lurar i det dunkla skenet från nyårsraketernas sprakande ljus. Det ligger i människans natur att se framåt och längta.
Själv ligger jag på soffan framför kaminen, trött efter veckans arbete med att röja och städa inför kommande flytt. Aldrig känner man sig så ensam som när allt tornar upp sig som berg runt om. Då är blicken inte längre klar, inga strålar lyser i ögonen kvar finns bara en trött sliten blick.
Tröttheten sliter i kroppen och orken rinner sakta ut, man känner sig helt enkelt så jäkla !illavuren"..