Auktion till förmån för ALS 23 april

Kvinnan gick omkring i huset och tänkte på våren som var i antågande. Det hade varit en jobbig vinter, men sakta började det ljusna. Närmaste tiden var det ALS dagen 23 April som var prio ett på fritiden. Tänk vad många underbara människor man möter om man bara stäcker ut handen sa kvinnan till katten som låg i hennes knä. Katten fortsatte att tvätta sin lejongula päls helt ointresserad av kvinnans påstående. Kanske var det så att katten lärt sig stänga öronen när kvinnan var i närheten eller tyckte den att påståendet var så självklart att det inte krävdes något svar.
Kvinnan hade planerat att ordna en tillställning samt en auktion där man skulle skänka all vinst till ALS fonden FFAC ( Fight for a cure) . Men ganska snart märkte hon att det blev ett stort arbete om hon skulle hålla i allt ensam, hon frågade runt bland sina vänner och hon frågade även folk hon bara kände lite grand och vips så satt en hel styrelse i hennes kök och planerade för en heldag för att dra ihop pengar till ALS fonden.
När hon frågade Andreas och Anna så sa dom inte - vi får tänka på det, nej dom sa -JA vi gör en Gala!!! det har vi aldrig haft i vår kommun innan.
Kvinnans arbetskamrat ville också hjälpa till så hon erbjöd sig att hålla i ett gympa pass utomhus där alla pengar går till FFAC.
Alla inblandade hjälptes åt att jaga lottpriser samt saker att sälja på auktionen, rätt som det var hade man fått in toastolar, hörnbadkar, cyklar, presentkort på däck , presentkort på kök (25000 kr), presentkort på Stoby måleri på 25000 kr, en värsting tandborste, smycken, hårvårdsprodukter, väskor, matkassar, en heldag hos en Tatuerare och mycket mycket mer!!
Ja tänkte kvinnan hoppas det kommer många köpare till auktionen så vi får in riktigt mycket pengar.  Visst är det så att tillsammans är vi starka.

Våga vara dig själv...

När minnena kommer i fatt är det vissa saker som verkar helt ofattbara idag som tex varför i hela friden man var " tvungen" att gå i söndagsskola? jo för så var det på denna tiden, själv fick jag trava dit och lyssna på Guds ord samtidigt som man tillverkade någon sorts tomte av flörtkulor...  med facit i hand tror jag att det låg i tiden att barnen skulle fostras på ett visst sätt för att sedan växa upp till något helt annat. Jag menar att mina föräldrar inte var särskilt intresserade av Gudsord så man kan ju undra om dom trodde att det skulle gagna dem om jag gick i söndagsskolan.. i så fall blev dom väldigt besvikna.

Jag minns hur allt började en gång. Jag skulle börja skolan! på denna tiden när detta begav sig var jag inte så positiv till denna stora händelse. Mina vänner såg fram emot skolan men själv var jag en riktig mammagris som helst sprang omkring barfota och lekte krig i skogarna kring klockarskogsskolan.
Nåja mamma visste nog hur man skulle få mig positiv, jag skulle få en gympapåse, en  gymnastikdräkt ( jo för det hade man på denna tiden) och ett par sockiplast.. glädjen stod högt i tak när dessa saker väl var inhandlade och jag längtade till min första gymnastiklektion.
Där stod jag i min nya marinblå gymnastikdräkt och i mina nya vita sockiplast, i ca 5 minuter fick jag vara glad sedan  började lektionerna,,,, ja på denna tiden lekte vi lekar på gympan, hunden och benet var en vanlig lek . En tillsynes lugn lek där alla kan vara med. Men min motorik var dåligt utvecklad och eftersom jag var ganska rultig som barn hade jag inte något att komma med då det gällde smidighet heller.

Under alla år i skolan hatade jag gympan, och inte en enda gång mötte jag någon enda vuxen som försökte vända på detta, nej för på denna tiden satsade man alltid på dem som redan var duktiga i något ämne eller om man i alla fall hade några rika föräldrar som läraren ville imponera på.
Kanske har detta förföljt mig i alla år, kanske har min olust inte bara berott på att jag är lat . Känslan av att alltid komma sist och att alltid vara sämst finns fortfarande där. Att inte räcka till, att inte synas eller bli bekräftad. Ja när jag ser tillbaka på mitt liv så förstår jag mer och mer varför jag är den jag är. På scenen blir jag uppskattad och bekräftad. Vem hade jag varit om jag inte hittat teatern? hade jag suttit på min åldershöst och ångrat allt jag inte vågat prova?  Vem vet.

Nu mer är jag inte rädd för auktoriteter , jag försöker säga det jag tycker och lyssna på vad andra har att säga.
Jag tror däremot att min barndom har taggat mig till ett jävlaranamma som blir "värre" ju äldre jag blir, lite antiöstrogen på det och jag går igång som en folkilsken pitbull . Jag kan väl inte påstå att jag alltid är så smidig men jag är ju i alla fall jag med alla för och nackdelar :-)
Så till alla er därute som känner att ni inte riktigt passar in, det finns en plats för er också!!! jag lovar!! våga bara prova på olika saker och våga misslyckas så skall ni se att ni hittar er egen väg.