söndag 7 februari 2016

När sorgen knackar på...

Denna veckan har varit en av dom mest krävande i mitt liv, jag har pendlat mellan glädje och sorg på ett overkligt sätt. Det känns som man är mitt i en mardröm där livet leker katt och råtta med en.
I början av veckan var allt bra, vi skulle spela sista föreställningarna torsd, fred och lördag,
Jag hade ett mycket trevligt och givande möte i mitten av veckan och livet kändes ganska gott.
40 min innan föreställningen i torsdags fick jag ett telefonsamtal från min dotter om att en av hennes bästa vänner hade gått bort 29 år ung i den hemska sjukdomen ALS,  Vad säger man i en sån stund? trots att det finns så många ord i världen finns det inget man kan säga i dessa stunder!
Jag bet ihop så käkarna värkte och spelade hela revyn utan att visa hur jag mådde, efteråt bröt jag ihop och grät hela natten.
Dagen efter var det begravning för en släkting till Henke, där satt jag i kyrkan  och bet ihop och tänkte på hur orättvist livet är.
Det enda jag tänkte på var hur farao kan prästen stå och prata om en god Gud?
På kvällen var det dags för en föreställning till och igår den sista. The Show must go on. ger vi upp och slutar leva så har ju döden vunnit på något märkligt sätt. Det är nu vi måste koppla på vårt jävlaranamma , det är nu vi måste kämpa för andra sjuka. Jag skall i alla fall göra vad jag kan...


En morgon kom en liten fågel och hämtade din själ. Den hade bestämt att du inte skulle lida mer.
Den viskade i ditt öra att nu var det dags att följa med på nya äventyr.
Den lovade att du skulle få vara med oss alla livet ut fast på ett annorlunda sätt
- Du kommer att bo i allas hjärta och där kommer du att finnas kvar för evigt sa fågeln.
- Men min familj och mina vänner kommer ju att gråta.
- Ja så kommer det att bli, men tårarna rensar deras sinnen så att dom kan minnas dig som den underbara person du är, följ nu med sa fågeln för nu skall du få träffa några som längtat efter dig.