Se framåt om du orkar...

Så gråa och trista tornar novemberdagarna upp sig, glömda är dom soliga dagarna i maj då vi njöt av fågelsång i gryningen och  ljusa förväntansfulla kvällar som andades hopp och värme.
Nu leker livet en dödsdans med oss nordbor och vi drar oss sakta in i våra hus för att krypa in i våra varma fleecefiltar som vi köpt på Ikea för ett pris som får Ingvar Kamprad att rodna.
Mitt i tristessen och mörkret finns dock en längtan efter att få tända första adventsljuset för att sedan få längta efter denna ljusa högtid vi kallar jul.
Vi vaknar plötsligt till liv och börjar frenetiskt att leta efter den perfekta julklappen, styrda av massmediernas gäckande reklamer ger vi oss ut på hala vägar med våra slitna dubbdäck. Våra samvete är tyngda av alla måsten som man inte hann göra under året trots att man vid nyåret lovade dyrt och heligt att allt skulle bli bättre.
Framför oss ligger oxå den ljusa våren och lurar i det dunkla skenet från nyårsraketernas sprakande ljus. Det ligger i människans natur att se framåt och längta.
Själv ligger jag på soffan framför kaminen, trött efter veckans arbete med att röja och städa inför kommande flytt. Aldrig känner man sig så ensam som när allt tornar upp sig som berg runt om. Då är blicken inte längre klar, inga strålar lyser i ögonen kvar finns bara en trött sliten blick.
Tröttheten sliter i kroppen och orken rinner sakta ut, man känner sig helt enkelt så jäkla !illavuren"..

Sista striden är här ...

Nu är det slut på sötebrödsdagarna, jag har börjat banta!! jo för jag vill operera ett nytt bröst och då får man inte vara fet. Ja nu är det ju så att jag är fullt medveten om att jag verkligen behöver gå ner i vikt men jag tycker ändå att man måste få va som man är om man inte mår dåligt av det.

Jag började banta i morse och jag har aldrig förr tänkt så mycket på mat som i dag!! Jag tuggade i mig 2 knäckebrödssmörgåsar som om det var min sista måltid, jag åt äpplet med frenetiskt tuggande så det nästan fradgade sig runt munnen. Jag räknade ut alla points i min mobil och insåg att denna dagen blir lång...
Dom mesta pointsen försvann till lunch och jag började kika på hur många extra jag har...
Det fick bli lite frukt efter jobbet så jag inte skulle svimma ( jo det kändes så!)
Där sitter man med sin mobil helt asocial  och bokför varenda liten points som slinker in i munnen, inte fasen hinner man göra något annat vettigt då! Här skrivs inga manus och här bärs inga flyttkartonger nä nu är det points och kalorier som skall räknas...
Å om jag känner mig själv väl så kommer jag nog att orka med det minst 5 dagar ;-) .
Mitt i den tragikomiska  situationen är jag glad över att jag i alla fall bestämt mig att göra ett rejält försök!! Å när jag nu har odlat morötter hela sommaren så kan jag ju passa på att äta upp dem nu ;-)